Nu har bloggen flyttats till

Www.nouw se/ettbarnihimlen

Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :)

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen.


"Kod för att importera min blogg till Nouw: 2198664064"

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne.
Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster.

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter.

Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är fantastiska. Så många fina ord som skrivs till mig har jag nog aldrig hört förut. Ni skickar så mycket styrka. Inte nog med att det är över 300 unika besökare men ni klickar er desutom in här i snitt 3 gånger var om dagen, ibland mer. Till min blogg, till mitt elände.. för jag är medveten om att det är mest elände här inne. Jag hoppas att det såsmåningom kommer bli mer av det andra. Det positiva och glada men just nu har jag inte så värst mycket av den varan. 

På något vis känns det så smickrande i all skit att ni kommer tillbaka gång på gång för tt läsa det jag skrivit. Meya och Wilya lever vidare på mini blogg och i medvetandet hos er! Ni är så viktiga för min sorgebearbtning hur löjligt det än låter. Att våra tjejer alltid kommer leva vidare i oss råder det ju ingen tvivel om men att de dessutom får leva vidare i andra är stort... stort och värdefullt!

MIn blogg har lästs upprepade gånger ifrån Norge, Finland, England och Australien.. tänk att de reser jorden runt våra tjejer. 

Tack! Tack så hemskt mycket! 

om ni  vill och har lust så är jag nyfiken på vilka ni är. Ni får gärna lämna en kommentar och berätta. Så vet jag vilka som hittar hit varje dag. och ni som kikar in någon gång ibland eller för första gången är också välkomna att säga hej.  

Idag blir det Disney on ice med bästaste Siri. hon är så spänd och förvänttansfull och det är så härligt att se hur hon går och vänar på att klockan ska ticka. 

Det har varit tyst från mig ett par dagar. Jag har tränat en massa, har kommit up i 9 pass detta året vilket inte är så illa med tanke på att året bara haft 10 dagar än så länge. Idag blilr det vila och massa tid med familjen. Egentligen vill jag nog inte gå ur sängen idag men vet att det kommer bli en bra dag så fort vi kommer iväg. vi tänkte äta på restaurang innan vi beger oss mot Scandinavium, isprincessor och prinsar.

Mensen har inte kommit än vilket innebär att IVF blir först i början av mars.

Jag surar lite över det, hade väntat mig att den skulle komma vid det här laget. Men hag är ganska säker på ägglossning härom dagen så jag hoppas den kommer om någon vecka. Så kan jag dra igång IVF karusellen sen med att boka gynekologtid och lösa allt med ultraljud och mediciner. Jag är så redo på att få sätta igång, men börjar bli rädd att det inte ska ta sig. Ändå ska vi ju sätta in 3 embryon så vi har ju goda förutsättningar att i alla fall en fäster. Men tänk om, tänk om det inte blir något plus, eller tänk om jag får missfall... missfall börjar ju bli rutin här. Har haft ett missfall före varje tjej. Jag måste bara försöka tänka positivt och se på möjligheten att i oktober ha ett barn här. Livet är allt annat än rättvist.

Efter en intensiv träningsvecka så blir det vilodag imorgon.
Jag känner hur det för mig gott. Hur kroppen och tankarna en stund kan få fokusera helt på att ta ut sig, ta i, på att det gör ont... fast positivt ont och helt fysiskt. Det har blivit 6 gympass och två löppass på det sedan i tisdags.
Jag har väll egentligen inga mål med träningen just nu och det känns så skönt. Träningen gör mig gott och jag hoppas ju tappa lite vikt fram tills vårt ivf men jag har inget mål med träningen och jag har nog aldrig tränat bara för att må bra förut.
Har alltid tränat och bantat och försökt att uppnå något. Haft höga krav och mål med vart jag vill komma. Men så känns det inte nu. Jag njuter av träningen... de är nog bland de första gångerna i mitt liv som jag faktiskt känt att det är skönt att ta ut sig. Springa på bandet tills svetten lackar. Jag har inga direkta mål, tänker inte sätta upp några för jag tror det genererar mer ångest över att inte nå dom än vad de tjänar någon nytta. Jag skall utnyttja träningen som mina antidepressiva. Använda alla endorfiner jag får av träningen till att göra mitt liv någorlunda mer normalt. Jag är på rätt väg nu. Hoppas det får hålla i sig.


Jag saknar mina flickor så enormt!

Wilya ska bäddas ner i veckan.
Sen ska hon köras till kremering. Jag fixar inte att vara med. Frans får åka själv och det känns som jag sviker både Wilyas och Frans när jag inte kan vara där. Men jag har gjort detta en gång redan. Jag vet hur det känns och jag vet också att Wilya inte ser ut som hon gjorde när hon föddes. Redan innan jul när Frans var där hade hon förändrats massor och jag klarar inte av att se det. Vill ha min fina flicka i huvudet och inte en bild av något som inte är hon! Jag är besviken på mig själv med jag orkar inte. Frans vill köra kistan själv till kremeringen. Han hade nog velat ha med mig, jag klarar inte av att vara änglamamma mer! Ge mig dom tillbaka! Kan inte ha det såhär!